PRT Växjö 12 timmars!
Nu, dagen efter loppet, kan jag äntligen samla tankarna och skriva om hur det gick.
Jag köpte biljetten för lite över nio månader sedan. Då var jag i bättre form, motiverad och kände mig rätt ostoppbar. Men livet kom emellan. Några månader innan loppet hade mycket förändrats, och min kropp var inte densamma längre. Med cirka 15 kilo extra och en motivation som dalat, visste jag ändå att jag ville springa.
Motivationen fick en oväntad och tung vändning när min morfar gick bort. Jag beslutade mig för att genomföra loppet till hans minne. Målet blev tydligt: minst ett varv för varje år han levde. Plan A var att hedra honom på detta sätt, och som bonus hoppades jag på att nå 50 km – en drömgräns jag aldrig tidigare passerat.
Så, hur gick det egentligen?
Loppet
Första timmen kändes bra. Jag hade energi i stegen trots dålig nattsömn, drogs med av den härliga atmosfären och peppades av musiken. Men nu i efterhand inser jag att min hastighet var alldeles för hög för min dagsform.
Redan under andra timmen slog det till. Kroppen protesterade och jag kände mig helt förstörd. Tankarna började skena, och jag jämförde mig med en tidigare version av mig själv. Jag kunde inte låta bli att tänka på att jag förut sprungit 21 km på två timmar, medan jag nu knappt nådde 16 km.
Det var en kamp att inte fastna i de negativa tankarna, men de tog sin plats. När jag började gå blev det dessutom svårt att komma igång med löpningen igen. Trots allt försökte jag, och jag gjorde mitt bästa för att vara nöjd med min insats.
Resultatet
Trots allt klarade jag av att slå ett personligt rekord: 45 km!
Det innebar att jag tog mig förbi gränsen för en ultramarathondistans – min allra första! Jag firade med att bjällra rekordbjällran och kunde inte vara stoltare över det jag faktiskt åstadkom!
_
Livet är inte alltid som man tänkt sig, och vägen dit kan vara full av hinder. Men jag är glad att jag inte gav upp. Det här loppet blev ett symboliskt steg framåt – både för mig och för att hedra min morfar.